Hur mycket vätska har man i kroppen igentligen?
Så fort lillen inte kan se mig. Så känner jag bara hur tårarna forsar ur mig.
Känns som att dom aldrig ska ta slut.
Vet inte nå vad jag ska göra.
Önska att de någon gång skulle finnas en enkel väg ut för mig,
men tyvärr så gör de ju aldrig de nå.
Vet inte vad jag ska göra längre, har sån beslutsångest.
Åh på tisdag finns ingen återvändo.
Saknar dej verkligen de gör jag. Funderat på om de kanske skulle funka
bara vi fick en omstart och tog de lugnare. Lider verkligen av att se dej må så här.
Men kan ju glädja dej med att jag mår inge bättre jag heller.
Har nog aldrig mått så dåligt. Sovit ca 10timmar på 5 dygn nu.
Kan inte koncentrera mig i skolan. Trött hela dagarna. Mår skit rent ut sagt!
Sitter bara åh tänker på att mindre än två månader så skulle vi få reda på om
de va en flicka eller pojk. Och i går skulle vi igentligen varit och lyssnat på hjärtljuden.
Tänker på dom där små händerna som greppar tag om ens finner.
De första leendet. Dom första orden. Dom första stegen.
Se ditt leende när nykomlingen skulle kommit.
Hugo skulle få ett syskon att leka med om dagarna.
Och jag vet att du verkligen skulle ställa upp till 100.
Så vafan e felet igentligen?!
Jo att jag har så svårt att lita på folk. Att dom verkligen kan förändras.
Orkar inte med en massa svartsjuka. Och hatar att bara sitta hemma.
De e inte jag! Jag vill att de ska hända saker.
Ut på middag med vänner och bekanta.
Fika, shoppa, resa, ja en massa saker. Finns så mycket man kan göra.
Utan att de e alkohol inblandat i bilden.
Jag kan gå på fester utan att dricka. Tycker de e trevligt att träffa folket bara.
Varför kan de aldrig vara som i början av ett förhållande för?
Men tyckte de här gick lite väl fort som de kändes mellan oss brukar de kännas tidigast
efter ett år. Men de kunde väl va bra igentligen så man inte gör nå misstag.
Men nu e den stora frågan vad ska jag göra?!
Kommer jag göra abort så kommer jag må skit ett bra tag och jag vet att ja kommer anklaga mig själv för att jag dödat ett liv. Mitt barn. Hela livet ut.
Mår en idag dåligt för aborten jag gjorde för ca 5år sen.
Men vet att hade jag inte gjort den så hade jag inte haft hugo idag.
Så ja försöker se de positiva i de hela.
Men i de här kan ja nog inte se nå positivt.
Om de nu skulle funka mellan oss så skulle jag självklart behålla barnet.
Jag vill ju verkligen ha barnet. Men känner att ja klarar de inte om ja blir själv.
Så då e de upp till mig åh komma fram till om ja törs satsa på oss.
Och kan tro på att de kommer att bli bra allting.
Ska ta helgen för mig själv åh fundera riktigt noggrant vad de e jag verkligen vill.
Och vad jag egentligen känner inför allt.
Är jag redo?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar