Vet inte vad jag ska tänka, vad jag ska tycka, eller vad ja ska göra längre.
Hur många chanser ska man behöva ge igentligen?!
Vet inte om de blir nå mer. Orkar inte gå åh känna så här hela tiden.
Denne oro, denna stress, Tyvärr har jag inte blivit övertygad än om att ni inte e lika allihopa.
Ska man behöva nöja sej med de här?
Irritationer varje dag. Men så finns ju även dom dagarna som varit dom bästa.
Man kanske helt enkelt ska nöja sej med att perfekt bara finns nån dag i månaden.
Hur som helst nu så kopplas allt bort som vanligt fast ja inte ens försökt göra de.
Men känner hur ja bara stängt av igen.
Förstår inte att de ska vara så svårt att hålla de man lovar.. Åh speciellt efter 3e gången!
Nu längtar ja bara tills de ska bli söndag så min ögonsten kommer hem igen.
Den enda jag tänker lägga energi på nu e mammas pojk <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar